Bortom ledarskap
Stewardskap som livshållning när ledarskap inte längre räcker.
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
—Ur Gläntan av Tomas Tranströmmer
I mitt yrkesliv har jag länge anat ett långsamt pågående skifte, från ledarskap (såsom det kommit att bli), till något som är mera dynamiskt och levande. Jag har kommit att kalla detta något för stewardskap1. Jag vill inte låta påskina att jag har myntat termen. Däremot har jag medvetet lärt mig från, och byggt vidare på, praktiker och förhållningssätt som ofta benämns på det sättet.
För några månader sedan skrev jag en serie inlägg för LinkedIn där jag ganska tillspetsat ville ge lite konturer till detta skifte, för att se om perspektiven kring stewardskap väckte intresse. (Serien är också publicerad här på Substack - länk till Del 1) Det var få som responderade. Kommentarerna var visserligen positiva men jag kunde känna av en ambivalens till mina texter. Som att läsarna vill engagera sig mer, men inte riktigt är där. Eller att mina texter helt enkelt inte når fram tillräckligt bra.
Med den här essän försöker jag ta fatt i ambivalensen och med ett mera samlat grepp beskriva vad stewardskap betyder för mig och vad det kan tänkas ge för vär(l)den. Som allt jag skriver bär även denna text en inbjudan att delta i utforskande samtal – bortom samtidens dominerande idéer, ledarskapsideal och begränsningar.
Några utgångspunkter
Enligt mig ska stewardskap inte ses som en term som söker efter en definition. Istället relaterar jag till det som en hållning, ett sätt att röra sig genom livet. Med en sådan inriktning är det naturligt att förståelsen av stewardskap utvecklas hela tiden, och att man aldrig helt kommer kunna greppa vad det är. Detta är för övrigt min inställning till ledarskap också. Men tyvärr har en mera “teknisk” syn på ledarskap, som något att bemästra, blivit den helt dominerande tankemodellen kring ledarskap.
Med stewardskap som inriktning ser jag möjligheter att organisera våra liv och arbeten bättre, och ta mera ansvar tillsammans för de framtider vi önskar. Jag har närmat mig stewardskap från många riktningar: emotionell mognad, makt, komplexitet, generositet, ansvar. Det finns troligen många fler perspektiv att utforska. Men en djupare fråga har framträtt under allt detta. En fråga som vi i vår kultur har en tendens att undvika:
Hur kan vi leva och arbeta på ett sätt som speglar och hedrar att vi är sammanflätade med allt liv?
Bottnar man i frågan blir det uppenbart att Stewardskap inte kan vara en modell, en titel eller en personlig dygd. Det är en orientering. En hållning som handlar om att vilja stanna kvar i det sammanflätade relationella fältet, även när saker är osäkra, komplexa eller obekväma. Det handlar ganska lite om att leda andra och väldigt mycket om att vårda och värna det vi egentligen vet att vi borde: systemen, relationerna, ekologierna, organisationerna, kulturerna, historian, gemenskaperna – framtiderna.
Jag har arbetat med ledarskapsutveckling i över 30 år och jag har sett värdet det kan ge. Jag har också allt oftare upplevt begränsningarna, när ledarskapet fjättras till kontroll, prestation, identitet eller status. Även i sina mera progressiva former centrerar ledarskap individen: dennes växt, dennes klarhet, dennes vision, dennes hjältemod.
Stewardskap, däremot, återcentrerar relationer. Det vi är sammanvävda i, och av. Vi inbjuds att inte bara undersöka hur vi agerar, utan hur vi visar oss, och inte minst vad vi är i tjänst av.
Varför skiftet är angeläget
För mig är stewardskap inte ett mjukt och gulligt alternativ till ledarskap, som många verkar tro. Tvärtom är det en svår, tuff och nödvändig praktik som erbjuder vägar ut ur vår tids stora mänskliga våndor. Vi lever i tider av ekologisk upplösning, “energiblindhet”2, ekonomisk osäkerhet och utbredd mänsklig separation från de natursystem som upprätthåller liv. De ledarskapslogiker som idag dominerar vår värld är inte bara otillräckliga, de är medskyldiga till denna upplösning. Ja, jag menar att de flesta av dagens ledare i all uttalad välmening ändå gör saker värre.
Som kontrast inbjuder stewardskap till en annan sorts “logik”: en som erkänner ömsesidigt beroende som grunden. Att allt hänger ihop med allt. En hållning som ber oss vårda, sköta om, samskapа, och reparera. En som motsätter sig den falska separationen mellan energi, ekonomi och ekologi, mellan jaget och andra, mellan görande och varande.
Ja, det finns en moralisk spänning i detta. Men också många möjligheter. Vi har inte bara möjlighet att omdefiniera hur vi organiserar oss och agerar, utan också att reparera vår separation från livets väv. Och även återskapa lite hopp för kommande generationer. Det är energin i denna rörelse jag inspireras av.
Vad är stewardskap?
Stewardskap kan i sin kärna betraktas som förmågan att vara i “rätt relation” (right relation på engelska)3. Det ska inte tolkas som en strävan efter perfektion eller renhet. Istället är det ett åtagande att uppträda med omsorg och ansvar i de (ofta stökiga) system och relationer vi är sammanflätade med, och då inkluderar jag allt liv på vår planet. (Jag återkommer till detta med rätt relation lite längre fram, det är värt att dröja sig kvar vid.)
Eftersom stewardskap centrerar relation, kan det till exempel innebära att:
Ta ansvar inte bara för vad vi gör, utan för hur vi deltar i större mönster – sociala, ekologiska och ekonomiska.
Kultivera närvaro, som en personlig egenskap, men också som ett sätt att lyssna till och observera det som antyds, det som gror, det som vill växa fram.
Verkligen verkligen stanna kvar i komplexitet, snarare än att förenkla saker till det binära eller hoppa till lösningar för snabbt.
Hedra och erkänna det vi är sammanvävda med: platser, människor, kulturer, traditioner, marker, ekologier.
Förhindra skadliga beteenden, inte för att agera hjälte, utan för att utöva ansvarsfullt deltagande och medskapande.
I arbets- och organisationssammanhang får skiftet till stewardskap påtagliga konsekvenser. Det kan betyda att utmana exploaterande affärsmodeller. Eller att motstå frestelsen att använda organisationens syfte som grund för sälja mer. Det kan innebära att omfördela makt eller omforma ägande. Det kan också innebära att stanna upp för att lyssna ordentligt på varandra, till jorden, till det som har blivit tystat av makt och förtryck.
På sin mest grundläggande nivå handlar stewardskap om att leva på ett sätt som bryter med vår kulturs idéer om separation. Att komma ner från piedestalen människan satt sig på. Och interagera med livet. Inte mot det.
Utöver detta handlar det också om att tjäna det goda, bortom sitt egenintresse. Och i det hålla sig knuten till konsekvenserna av ens handlingar. Man smiter inte. Man står kvar. Genom att göra detta öppnas ett utrymme att bli förändrad av allt det man möter i livet. Utmaningen är att vår samtida kultur gjort det alldeles för enkelt att välja bekvämlighet eller undvikande, och därmed en slags passiv acceptans av en mänsklig maktordning som är i konflikt med livet.
Med andra ord... Ibland känns stewardskap som att stå barfota på jord och inse att den inte min, även om jag äger den. Ibland är det att bli hållen av skogen och förundras över livets under. Att se och observera det lilla. Och det stora. Ibland är det obehag, en knut i magen. Att se exploateringens sår. Ibland är det ett oväntat ögonblick av förundran. Det gemensamma är att jag ständigt förs tillbaka till upplevelsen att vara ömsesidigt beroende. Och får en påminnelse till mig själv om att stanna kvar i relation till livet, just för att det är krävande.
Lite mer om rätt relation
Låt oss stanna till ytterligare en stund vid idén om rätt relation. Det kan behöva förklaras lite mer.
Som jag nämnt är rätt relation inte en moralisk kompass eller en perfektionistisk orientering. Snarare är det en praktik som går ut på att vara i integritet med världen. Där ingår det att erkänna att vi aldrig är separata från det vi påverkar, aldrig är opåverkade av det vi ignorerar, aldrig är överlägsna de levande system vi är sammanflätade med.
Att vara i rätt relation är vetskapen att det spelar roll hur vi rör oss i tillvaron. Kvaliteten på närvaron, uppmärksamheten och omsorgen finns med och påverkar våra aktiviteter och de val vi gör. Det betyder inte att vi alltid kommer göra rätt. Men vi är mycket mera ödmjuka i system vi inte förstår, eller inte kan kontrollera. Vi lyssnar och observerar istället för att kontrollera och bestämma. Vi reparerar när skador uppstår, även när ansvar kan undvikas.
Rätt relation bär också med sig att vi erkänner asymmetri: av makt, privilegier och inflytande och tar ansvar utan att drivas av skuld, eller frälsarkomplex. När vi är i rätt relation är perfektion omöjligt. Vi gör ständigt misstag och felbedömningar. Det som har betydelse är att visa sig, stå kvar i det svåra, vara öppen för det som vill ske, och att inte motarbeta sin inre förändring.
Rätt relation sträcker sig också långt bortom våra mänskliga relationer. Det kan låta poetiskt, men att vara i rätt relation är också att fråga sig: Vad behöver jorden av mig? Vad är mitt ansvar gentemot de framtida generationer jag aldrig kommer att möta? Hur hedrar jag de mer-än-mänskliga liv som är sammanflätade med mitt eget?
Det här är frågor utan tydliga svar. Vilket är hela poängen. Men det är frågor väl värda att leva sig in i, och leva i. Stewardskap handlar inte heller om att ha de rätta svaren eller lösa allt som är fel i världen. Det handlar om att vara i rätt relation till den.
Hur hamnade jag här?
Det jag uttrycker om stewardskap har kommit till mig dels utifrån min långa utforskning av ledarskap och dels genom mitt gradvisa uppvaknande som en privilegierad medelålders vit man i Sverige. Jag har fått mer stabilitet, frihet och inflytande än de flesta människor någonsin får. Jag förtjänade inte det. Jag fick det serverat från födseln.
Under lång tid höll jag tillbaka detta och tänkte att det var det mest respektfulla. Idag känner jag att det är något jag bör göra något med. Inte för att få beröm eller överta sådant som inte är mitt att ta över. Istället vill jag använda allt det jag fått till att ställa besvärliga frågor, stå i våra våndor, omfördela uppmärksamhet och legitimitet, och (om jag kan) förhindra sådant som skadar. Jag vill också synliggöra och kultivera möjligheter som uppstår, inte minst genom att hålla mig kvar i det röriga och svåra.
För mig är stewardskap ett åtagande att delta i livet på ett (ännu så länge) annorlunda sätt. Jag vill fortsätta lära. Fortsätta träna och praktisera. Samtidigt som jag hedrar och uppskattar livet.
En avrundning. Och öppningar för fortsättningar.
Om du har läst så här långt, kanske något talar till dig. Kanske känner du också av begränsningarna i dagens ledarskapspraktik. Kanske upplever du det skifte jag beskriver, utan att nödvändigtvis benämna det. Eller kanske står du vid en brytpunkt, ännu osäker på vad som är ditt nästa steg.
En återkommande fråga jag får är hur man lär sig stewardskap. Runt det samtida ledarskapet finns det drivor av kurser och program. Kanske blir det så med stewardskap också, men jag skulle hävda att essensen av både ledarskap och stewardskap är utforskning, och särskilt självutforskning. Man lär sig genom att vara intresserad av sig själv i relation till andra, tänja sig och upptäcka och experimentera i sitt eget personliga och professionella liv. Och sedan utifrån det dela erfarenheter med andra, och lära av varandra. Ad infinitum.
Utforskandet av stewardskap kan inte vara en solo-grej. Jag har varit lyckligt lottad att vandra denna väg med andra. Och jag fortsätter att vandra. Vart detta tar vägen vet jag däremot inte. Kanske blir det en liten bok. Kanske nya former av samarbeten. Kanske diskreta samtal i vardagsrum och styrelserum. Om du, som jag, fortfarande famlar, fortfarande prövar, fortfarande undrar om en annan väg är möjlig, är du inte ensam. Vi blir fler varje dag som formar nya riktningar och rytmer i världen.
Avslutningsvis en reflektion som knyter an till min inledning och den ambivalens jag möter när jag samtalar (eller skriver) om stewardskap. Jag är medveten om att jag i relation till de flesta har många års försprång i min förståelse, och att jag i stort är bekväm i att spåra i (för mig) nya fält och i obekväma frågor. Det jag skriver om utspelar sig i utkanterna av etablerade normer och huvudfåran i vår kultur. Vilket kan upplevas som lite skrämmande eller svårt, och gör det enklare att avfärda.
Med detta är det som det är. Även jag var en gång en relativt “god soldat” i modernitetens tjänst. Nu är det är slut med det. Var och en tar sig an sin utveckling på det sätt den vill och förmår. Jag har inget behov av att övertyga någon. Däremot ser jag det som en del av mitt stewardskap att dela det jag ser och upplever. Och att varsamt erbjuda tanken att vi inte behöver “kunna mer”, utan snarare tvärtom. Vi har ett inre “vetande” som är överskuggat av hjärnans kunskapsjakt. Jag unnar dig att få fatt i det vetandet. Att lyssna till det. Och att låta det guida dig.
Tack för att du läst mina rader. Låt oss fortsätta vårda fältet.
Om du fortsatt är nyfiken är du välkommen att kika på min serie på LinkedIn där dessa idéer har skissats och vecklats ut. (Klicka knappen nedanför.) Varje inlägg utforskar en viss aspekt av skiftet, från makt till emotionell mognad till systemtänkande till rätt relation.
Av engelskans stewardship. På svenska kallar jag det stewardskap eftersom den regelrätta översättningen till förvaltarskap enligt mig bär en oönskad värdeladdning i vissa sammanhang.
För mer kunskap om detta kan jag tipsa om Nate Hagens förtjänstfulla arbete. Här är en video som förklarar vad energiblindhet är:
För att förstå “right relation” lite djupare kan jag tipsa om att läsa eller lyssna på Tyson Yunkaporta eller Vanessa Andreotti.